Vecka 38 - Dag 266

Jag visste att när jag gjorde mitt val så var jag tvungen att lära mig att leva ett nytt liv. Vad det innebär är såklart omöjligt att veta på förhand. På samma sätt som en bäbis inte vet vad det innebär att gå innan den har provat så vet man inte hur man ska leva nyttigt innan man har försökt. Budskapet kanske inte gick hela vägen fram där men det jag vill poängtera att jag nu påbörjar resan med att försöka acceptera att livet aldrig blir som det en gång var.

Någonstans gick det fel och jag är oerhört glad över att jag kommit till insikt med att mitt liv är på en bättre bana. Det är det och enbart det, den insikten, som kommer att göra att jag från och med nu aldrig mera kommer att lida av fetma. För sista gången var verkligen ett bra namnval när jag för 267 dagar sen fattade beslutet om att dokumentera min resa.

Idag när jag går in i tunnelbanan så springer jag upp för trappan, två steg per kliv och i raskt tempo. Insikten av att jag ju längre jag kommer på resan blir en friare människa. Förr var jag bara fri i simhallen, där kunde jag vrida och vända mig själv hur som helst och fortfarande må bra. Verkligheten börjar närma sig densamma även ovanför ytan, på land, jag börjar bli ett landdjur! Jag börjar kunna kolla mig i spegeln och känna mig trygg med mig själv. Det är ytterst overkligt att gå på stan och se en spegelbild av mig själv och knappt känna igen mig. Det kommer att ta en stund att acceptera vad jag har gjort!

Min far är en stor inspirationskälla i mitt liv. När jag som 16 åring flyttade hem till honom så lärde han mig att allt jag gör är för mig själv och för att jag ska ha det bra i framtiden, det var dags att bli vuxen. När jag vid 21 års ålder på helt egen hand köpte en bostad och fick ett lån på över miljonen genom mitt engagemang för att kunna flytta till Kista så sa pappa det att det var en prestation jag kommer imponeras av resten av livet. När jag häromdagen pratade med farsgubben igen på telefon så kom samma hjärtliga mening, att jag först om många år kommer vara mig själv tacksam för att jag tog klivet att genomföra min viktnedgång. Snart 50 kilo mindre, helt otroligt.

Ikväll så somnade jag framför datorn. Dreglande vaknar jag upp i min skrivbordsstol och insåg att det var dags att bege sig till sängen. Efter två timmar blir jag uppringd av bästa Anton som undrar om vi ska göra något ikväll som vi sagt. Han föreslår en bastu på mitt jobb. Efter ett tag ringer jag tillbaka till Anton när jag har vaknat till liv lite igen. Aldrig i helvete att jag åker till jobbet ens för att basta idag. Av det gör jag en reflektion att det har varit lite väl mycket på senaste tiden.

Hur som helst så beslutar vi oss för en fika i stan. Jag börjar gå mot tåget. Då ringer han igen och vi kommer fram till att vi båda är på tok för trötta för att ses efter den här veckan. Så jag tar mig till kista galleria istället och ger mig raka vägen in på en bio och köper biljett på plats. The Secret Life of Walter Mitty. Filmen som handlar om Walter som jobbat 16 år på samma arbetsplats i samma källare och som nu ger sig ut på äventyr.

Filmen gjorde i alla fall att jag hamnade på min djupa filosofiska plats där jag hör hemma. Inte nog med att jag tog en stor popcorn till filmen så gick jag dessutom raka vägen till shell och köpte en glass efter bion. Två synder, en kväll. Men som jag inledde detta inlägg så måste man ha kontroll och förståelse för sina undantag. Ibland är jag för hård mot mig själv även om jag gör ett otroligt jobb på alla fronter!

Egentligen är det ett under att jag orkar. Jobba måndag till fredag med huvudsaklig arbetsuppgift att driva en del av en verksamhet med allt vad det innebär. Att utöver det sitta som ordförande i en idrottsförening med huvudsaklig arbetsuppgift att genomföra en nystart och väcka liv i den. Dessutom så är det dagligen ett mejl eller någon uppgift i bostadsrättsföreningen som skall genomföras. På det studerar jag halvtid på universitet för att testa mig själv om jag är bra nog att klara av det. Utöver det genomföra en viktnedgång med att varje dag äta för lite kalorier, promenera 8km och dessutom träna 4 gånger per vecka.

Nu vet jag att jag klarar av universitetet. Frågan är egentligen om jag har tid med det. Kursen i sig en väldigt bra kurs som gynnar mig i mitt dagliga arbete och det är enbart av den anledningen som jag fortsätter. Bostadsrättsföreningen kommer jag lägga ner till maj eftersom att jag verkligen behöver köpa mig tid till att hinna med mig själv också. I april vill jag göra högskoleprovet med förbättrat resultat för att kunna studera heltid i höst. Men det kräver att jag just studerar till högskoleprovet i sig, så det är ännu en utmaning jag har tagit mig ann.

Inte undra på att man blir knäpp i skallen och mentalt går vilse ibland. Det gäller bara att ta tag i snöret och strukturen och komma tillbaka på banan och fokusera på vad som är viktigt för stunden. Prioritera sin vardag. Jag skulle vilja komma in på högskola till hösten så att jag kan studera till civilekonom och hitta medlet för att nå min framtid. Det skulle dessutom hjälpa mig att vända om allt i mitt liv och börja på en ny kula. Lära sig att ta rätt åtaganden och veta vad det innebär att ta åt sig nya arbetsuppgifter och utmaningar. Men detta kräver såklart att jag klarar högskoleprovet med ett bra resultat först, så en dag i taget!